Meddelarfrihet då det offentliga sköts privat

Riksdagsledamoten Patrik Björk (s) undrar i en interpellation till justitieminister Beatrice Ask (m) om hon har några planer på att stärka meddelarskyddet i offentligt finansierad privat verksamhet. Han använder bland annat skolan som exempel på skillnaden i öppenhet mellan offentlig och privat drift av samma verksamhet:

"Det innebär att en lärare på en kommunal skola har rätt att meddela till en tidning om rektorn använder skolans pengar på ett felaktigt sätt men att en anställd på en privat skola, finansierad av skattemedel, saknar den rätten. Det är till och med så att den privatanställde läraren som talar med pressen riskerar skadestånd för avslöjande av företagshemligheter."

Han skriver att det förekommer att politiska församlingar som gör upphandlingar av välfärdstjänster skriver in i avtalet att meddelarfrihet ska gälla - men att detta inte alltid är fallet. Det blir alltså även där en skillnad mellan offentligt anställda och privatanställda som jobbar med välfärdstjänster: de förra vet att de alltid har meddelarfrihet, medan det varierar för de senare - något som skapar osäkerhet.

"Jag menar att det är ytterst värdefullt att inte försvåra för de människor som upptäcker missförhållanden att kunna avslöja dem", skriver Björk.

Senast den 4 april ska Beatrice Ask svara på frågan om meddelarfriheten. Men den är en del av tryckfrihetsförordningen, och de olika delarna hänger ihop. Offentlighetsprincipen är en annan.

Det hade därför varit intressant om statsrådet också fått frågan om offentlighetsprincipen. Man kan nämligen tycka att den som vill kunna skvallra för pressen skulle känna sig ännu tryggare om han utan risk för repressalier kunde belägga sina påståenden med allmänna handlingar.